Moody
Jag. Är. Kärlekskrank. Gravt kärlekskrank. Sällskapssjuk. Orsaken heter internet. Ge mig en kram.
Humor på Baltzargatan
Om man äter blåbär och sedan ler stort ser det ut som om du fått en snyting. Lägger man till en flabb med tandkräm, lite ticks och ordet penusberg beskriver det ganska väl humorn i vår lägenhet. Jag har skrattat så att jag har ont i magen, och tårar i ögonen. Attans vad jag gillar min sambo.
Nostalgi och solsken botar allt
Jag hann med det mesta första dagen på hemmaplan. Mysfika med Hedvig, William och sedan Emma och Jacob, en tur på stan tillsammans med reahetsare, ett besök hos tatueraren (lugn mamma, det var inte jag som pyntade min arm med en cirkel), ett kort mitt-på-dagen-party med Richter och Sigmund, musiknostalgi med Emmas iPod, och slutligen... utgångsdebuten i Ystad.
Denna effektivitet sätter sina spår dock. Idag känner jag mig som ett levande lik, väl införstådd i motsägelsen i det uttalandet. Efter x antal timmar på 12 centimeter och vild dans känner jag mig näst intill beredd att amputera mina bultande fötter, och när kniven väl är framme får mitt huvud gärna falla offer i samma veva. Idag känns det några storlekar för stort, och jag förbannar Emmas övertalningsförmåga för detta. Att bara mysa film med William, skulle nog varit det bättre valet igårkväll ur hälsoaspekt.
Scannande precis igenom min mobil för en snabb damage control. Vill mest sjunka djupare under täcket efter det. Mina djupaste tankar verkar framträda runt fyrasnåret, då jag även känner mig förpliktigad att dela med mig av dessa. Min givmildhet vad det gäller åsikter ökade tydligen markant någon gång mellan turkisk peppar och zoo. Underbart.
Nu ligger jag mest och tycker synd om mig själv. Egentligen borde jag sova, men jag har inte riktigt kommit så långt. Istället har jag fastnat för solskensbilder från våren och sommaren. Det värker lite i magen av längtan när jag bläddrar igenom arkiven. Solblekta lockar, oreglerliga av saltvatten. Bruna ben och tunna klänningar. Festivaler och bravader. Eftermiddagar i västra hamnen ersatte de sista lektionerna och vi kramade ur så mycket skratt vi kunde ur vårt sista sommarlov. Det mina vänner, gör mig alldeles mjuk i magen.
Jag önskar att man hade kunnat samla ihop allt det där i en liten burk. Lukten av asfalt och nyklippt gräs. Känslan av hur solen sakta färgar huden gyllenbrun. Spontanitetskvällar och ljusa nätter. Festivaldamm och utomhuskonserter. De där människorna, som är extra tillgängliga under sommarmånaderna och som får det att dansa i magen på en. De där promenaderna hem, längs en tom gata, i en sovande stad när man kan nynna på Håkan Hellström utan att någon hör. Nattbad och äventyr. Lättsamheten, sommarkärlek och vänskap när den är som bäst.
Fast hade jag haft en burk med allt det där, hade jag nog bott i den jämt. För det där lockar så mycket mer än den gråa himlen jag ser utanför fönstret från min säng. Och kanske hade jag inte uppskattat de där stunderna lika mycket om de varit tillgängliga alltid. Men just idag, just nu, hade en dos solsken och sommar helat mig bums. En kram hade också hjälp en aning..
Cosmo & Kompisar
Jag ska snart ta mig i kragen och packa ihop mina väskor. Jag åker hem om några timmar. Hem till civilisationen och vår kära bordell-lägenhet. Tåget stannar i Malmö runt tio imorgonbitti och jag förväntar mig en enorm folksamling att välkomna mig hem.
Jag får inte mycket tid att andas när jag väl landar på hemmaplan eftersom jag ska infinna mig på Basement en timme senare, men tanken är en get together i skymningen, som inkluderar invigning av vår shaker och detaljer om de aktiviteter Emma kommer delta i ikväll, trots x antal nekanden.
Just nu sitter jag och flinar framför facebook, försöker snoka ikapp det jag missat de dagar jag varit borta. Jag saknar folket därhemma mer och mer.
När jag satt och pillade med itunes igår (jag har sorterat varenda kb av min dator) kom M.I.A.s paper planes, och en snabb minnesbild av Sigmund och vild dans på Rumble passerade förbi mina ögon, efter det verkade varje låt framkalla minnesbilder och jag fick en våldsam lust att vara vild och jävlig på hemmaplan igen. Med Sigmund, och det entourage som medföljer, med min kära sambo, fyran och alla andra som gärna dansar bort en natt eller två.
Jag ska nog packa nu ja, så det känns som att jag är påväg åtminstonde..
Jag får inte mycket tid att andas när jag väl landar på hemmaplan eftersom jag ska infinna mig på Basement en timme senare, men tanken är en get together i skymningen, som inkluderar invigning av vår shaker och detaljer om de aktiviteter Emma kommer delta i ikväll, trots x antal nekanden.
Just nu sitter jag och flinar framför facebook, försöker snoka ikapp det jag missat de dagar jag varit borta. Jag saknar folket därhemma mer och mer.
När jag satt och pillade med itunes igår (jag har sorterat varenda kb av min dator) kom M.I.A.s paper planes, och en snabb minnesbild av Sigmund och vild dans på Rumble passerade förbi mina ögon, efter det verkade varje låt framkalla minnesbilder och jag fick en våldsam lust att vara vild och jävlig på hemmaplan igen. Med Sigmund, och det entourage som medföljer, med min kära sambo, fyran och alla andra som gärna dansar bort en natt eller två.
Jag ska nog packa nu ja, så det känns som att jag är påväg åtminstonde..
Rehab
Kom precis hem från julavslutningen. Väldigt tjusigt, mysigt och samtidigt sorgligt. Tanken bara slog mig när vi satt där, att om ett halvår sitter vi treor längst fram, hesa och i fina klänningar, med mössorna i knäet. Om ett halvår tar vi studenten. Det är galet, och lite obehagligt.
Nu väntar jag på att i min far ska komma och hämta mig. Idag far jag nämligen iväg till en veckas rehab i norr. Inget party, inga sena nätter, inget jobb, ingen stress, bara snö och kyla. Jag har preppat med oräkneliga GB film, ljudböcker och musik och känner mig faktiskt jävligt redo. Det ska bli skönt att komma iväg. Jag behöver det. Distans. Rehab.
Om två dagar står jag förhoppningsvis på en bräda och tittar ner från Åreskutan. Åka lite för fort, hoppa lite för högt och bara känna adrenalinkickarna det ger. Åkningen ska bli så jävla kul.
Jag kommer sakna min kära sambo och lägenheten, men det är nog nyttigt det här. Dansa för mig med här hemma. God Jul och allt därtill.
L
Från inflyttningsfesten.
Bitter is back
Vaknade tio imorse, hela kroppen bultar. Är inte det minsta bakfull, bara det mesta förkyld. Hasade mig upp ur sängen, mötte Hannah på vägen, som svor över en borttappad behå och det fakum att de var en dålig dag.
Lägenheten ser ut som kaos igen, fastän jag städade igår, bara en aning tröttsamt. Jag gick upp, tog med smärta på mig jeans och en skjorta och gick ut för att handla bullar och kaffe. Ser ut som en zombie. Känner mig som en zombie.
Tog cirkus en millisekund efter det att jag kom innanför dörren igen för jeansen att åka av. Det är inte läge med tight idag. Inte alls. Ska krypa ner i mjukiskläder, städa och sedan kränga min efterlängtade frukost.
Har egentligen apmkt att göra. Packa, köpa och slå in julklappar. Sådant. Jag vill mest sova bort denna torsdag från helvetet och vakna frisk imorgon.
Funky
Hedvig fick mig precis att skratta och må lite bättre. Only in America:
Blixten på visit
Jag mår pyton. Sov knappt inatt. Försökte men utan framgång. Det var en sån där natt när tankarna bara snurrade i huvudet och jag kunde inte få någon ro alls. Kom hem från jobb alldeles nyss och har precis klämt i mig en salamiomelett aningen för fort. Mår illa nu också. Piss. Hela veckan kan dra käpprätt åt helvete. Inget har gått som planerat.
Ska nog sova en stund. Sen dansa. Sen göra mig tjusig och pysa iväg för att gratta Nicole. Sen hem. Sen sova ordentligt. Sen ha världens bästa inflyttningsfest.
Det finns dock en rätt rolig sak att förtälja. Den 26e december får vi besök av Blixten. Han ringde igår och undrade om han kunde sova här några timmar innan han for till NY. Det ska faktiskt bli väldigt kul.
Jag har fått en julklapp...
Jag såg den i oktober. Blev kär, sådär ytligt kär man ibland blir i för dyra saker. Kär som jag blev i Minimarketskorna. Förbjuden kärlek. Kärlek som skulle kosta 5000 kronor.
Idag såg jag den igen. Blev mjuk i magen. Såg den röda lappen som skrek om att den var nersatt till 2500. Räknade mina pengar, och kommande arbetstimmar. Med julklappar och hyra inräknat var jag chanslös. Ekonomi är skräp ibland.
Sen gav Hannah mig en julklapp. Hälften. Nu ligger min kärlek ett par meter ifrån mig. Det där med hjärtesorg och tunga dagar känns milslångt borta. Jag har träffat en ny. Och jag känner att det här förhållandet har potential. Bilden gör inte min nya man någon rättvisa, men såhär ser han ut.
I SAID GOD DAMN!
Gran och lediga timmar
Jag hade bara en lektion idag. Hannah jobbar. William kommer snart hit och tittar på film med mig. Utöver det har jag ingen aning om vad jag ska göra idag. Jag är inte van vid såhär mycket fritid.
Här är granen förresten. Hedvigs mästerverk. Paketet under innehöll en pimpad toalettborste dessutom.
Vänner
Jag har tänkt så mycket idag att mitt huvud värker. Jag har försökt skaka av mig det, men det lyckas ändå tränga ända in under huden. Ingenting har gått bra idag. Det är rött på alla övergångsställen, det regnar och är kallt, jag saknar allt och alla som är utom räckhåll. Det är en sån dag. När ingenting fungerar.
Men det finns botemedel mot allt. Vänner är det absolut bästa av de alla. När de där tårarna som bränt mot mina ögonlock till slut tog sig fram kunde jag gå rätt in i en kram från Hannah. Och när jag bestämt mig för att bara gå hem, krypa ner under täcket och försvinna ett tag efter jobbet har Hedvig lämnat en överraskning i lägenheten.
En julgran. Och i julgranen hänger massor av bilder på såna där bra stunder man aldrig vill glömma. Där hängde till och med en "mammas bulle", och under granen ett litet paket. De där sakerna gör allt det andra, det gråa, så satans litet.
Nu luktar det gran och jul i hela lägenheten.
Mådagsanalys
Jag vet inte. Det känns som att orden blinkar som neonskyltar framför mina ögon. Det var helt fel i somras. Jag såg honom som en utväg ur den mest destruktiva relation jag upplevt. Därför blev allting större än det borde. Nu är det istället bara konstigt. Komplicerat, och fyllt av för många frågor som faktiskt saknar svar. Och det får mig mest att längta efter det där destruktiva, som mest trasade och tog sönder. Men det var enkelt. Jag visste reglerna.
Jag skulle kunna vända ut och in på mitt huvud hela natten. Men jag bryr mig inte tillräckligt för att faktiskt göra det. Stunder som de här är jag så jävla glad att jag inte bor ensam. Hannah har tolkat och analyserat med mig, och några textrader omvandlade mattestudier till psykologi.
Det enda jag faktiskt kommit fram till är att det inte är lönt att tänka. Inte nu. Inte ikväll. För jag kan inte formulera ett enda svar. Inte på logaritmerna och inte på det här.
Utöver den här kvällssessionen har idag mest handlat om att undvika allt jag måste göra. Vi fikade bort några timmar på Kafferosteriet, skrattade åt mest ingenting och planerade inflyttningsfesten. Det såg ut ungefär såhär:
Sömn nu.
Californication
Jag såg precis de bästa minuterna av Californication, någonsin. Det han säger gör mig alldeles mjuk i magen. Jag saknar den känslan. Att vara våldsamt kär och alldeles frånkopplad från omvärlden. Jag minns inte ens hur det känns.
Se klippet. Och ladda hem låten Leave, med Glen Hansard. Tänk litegrann. Jag gör det för sällan nuförtiden. Innan tänkte jag för mycket. Nu hinner jag inte riktigt känna efter. Man behöver göra det ibland.
I SAID GOD DAMN, helt enkelt.
Jag är glad. Vi har internet.
