I SAID GOD DAMN!

Jag hann med det mesta första dagen på hemmaplan. Mysfika med Hedvig, William och sedan Emma och Jacob, en tur på stan tillsammans med reahetsare, ett besök hos tatueraren (lugn mamma, det var inte jag som pyntade min arm med en cirkel), ett kort mitt-på-dagen-party med Richter och Sigmund, musiknostalgi med Emmas iPod, och slutligen... utgångsdebuten i Ystad.

Denna effektivitet sätter sina spår dock. Idag känner jag mig som ett levande lik, väl införstådd i motsägelsen i det uttalandet. Efter x antal timmar på 12 centimeter och vild dans känner jag mig näst intill beredd att amputera mina bultande fötter, och när kniven väl är framme får mitt huvud gärna falla offer i samma veva. Idag känns det några storlekar för stort, och jag förbannar Emmas övertalningsförmåga för detta. Att bara mysa film med William, skulle nog varit det bättre valet igårkväll ur hälsoaspekt.

Scannande precis igenom min mobil för en snabb damage control. Vill mest sjunka djupare under täcket efter det. Mina djupaste tankar verkar framträda runt fyrasnåret, då jag även känner mig förpliktigad att dela med mig av dessa. Min givmildhet vad det gäller åsikter ökade tydligen markant någon gång mellan turkisk peppar och zoo. Underbart.

Nu ligger jag mest och tycker synd om mig själv. Egentligen borde jag sova, men jag har inte riktigt kommit så långt. Istället har jag fastnat för solskensbilder från våren och sommaren. Det värker lite i magen av längtan när jag bläddrar igenom arkiven. Solblekta lockar, oreglerliga av saltvatten. Bruna ben och tunna klänningar. Festivaler och bravader. Eftermiddagar i västra hamnen ersatte de sista lektionerna och vi kramade ur så mycket skratt vi kunde ur vårt sista sommarlov. Det mina vänner, gör mig alldeles mjuk i magen.

Jag önskar att man hade kunnat samla ihop allt det där i en liten burk. Lukten av asfalt och nyklippt gräs. Känslan av hur solen sakta färgar huden gyllenbrun. Spontanitetskvällar och ljusa nätter. Festivaldamm och utomhuskonserter. De där människorna, som är extra tillgängliga under sommarmånaderna och som får det att dansa i magen på en. De där promenaderna hem, längs en tom gata, i en sovande stad när man kan nynna på Håkan Hellström utan att någon hör. Nattbad och äventyr. Lättsamheten, sommarkärlek och vänskap när den är som bäst.

Fast hade jag haft en burk med allt det där, hade jag nog bott i den jämt. För det där lockar så mycket mer än den gråa himlen jag ser utanför fönstret från min säng. Och kanske hade jag inte uppskattat de där stunderna lika mycket om de varit tillgängliga alltid. Men just idag, just nu, hade en dos solsken och sommar helat mig bums. En kram hade också hjälp en aning..