I SAID GOD DAMN!

Jag är hemma. Hemma som i Skurup. De har möblerat om här hemma. Karl har fått ta över mina orangea väggar, mamma och pappa har flyttat in i rummet han innan delade med Gustav, och Gustav har deras gamla sovrum. Min tid som rumsägare i skurupshuset är alltså över. Det är en konstig känsla. Vemodigt, samtidigt spännande.

På samma sätt som det kändes konstigt att komma hem, var det konstigt att lämna lägenheten. Det är fint där nu, med vissa parenteser. Men ändå fint. Det krävdes alltså två månaders slit för att skapa ett hem, och fyfan vad jag tycker om det nu. Varenda liten kvadratcentimeter.

Förutom förändringarna på Södergatan 61, verkar tiden stått stilla i Skurup. Det har blivit lite mörkare, och trottoaren på vägen hem är numera täckt av gula löv, men utöver det är allting som vanligt. Och nu, när jag vet att jag inte bor här längre, kan jag erkänna att det finns en viss charm i det med.

Skurups tågstation var, precis som vanlgit, intagen av de rastlösa ungdomsgängen. Det är de coola kidsen som hänger där, de som börjar röka redan i mellanstadiet, och som dricker för mycket öl på hemmafesterna. Jag vet att jag generaliserar. Men man gör det efter en tid i ett litet samhälle som det här.

Men det var inte dem jag ville peka ut. Mitt i den högljudda klungan stod ett sött par, ett miniatyrpar. Ett mellanstadiepar. Han stod med armen stolt över hennes axlar, och de skrattade. Jag blev alldeles varm i kroppen, trots kylan i luften. Mellanstadiekärlek. Det var enkelt då. Inga spel, och heller inga regler. Det var tider det.

Nu ska jag ringa min kära sambo och se så att hon lever, och vänta tills Johan sett klart GG så vi kan brukar iChat hämningslöst. Alltid något. 

Jag fick vara ledig idag. Hela, dagen lång tänker jag ligga nerbäddad och lyssna på regnet, dricka te och titta på fransk film. Måste först nerom Nesta för en ordentlig koffeinkick. 

Min kropp värker för övrigt. Jag tror att det är från i fredags. Det var längesedan jag dansade så. Och på tolv centimeter dessutom. Allting har ett pris mina vänner.

Igår var kul. Lite för kul kanske. Vaknade vid tolv imorse av att regnet smattrade mot rutorna. Höst. Jag stoltserar med ett par blåmärken, och mitt huvud känns som om det var ett par storlekar för stort.

Buddah i sig var kanske inte så underhållande. Vi dansade lite, och pratade strunt med folk man annars inte pratar strunt med. De stackars ettorna måste trott att alla vi åldringar borde sitta inlåsta. Arma barn.

Det roliga började snarare när vi bestämde oss för att gå. När vi alla ansåg att det var dags för hamburgare och slog rot på Max, eftersom inget annat var öppet. Hela skolan var där. Eller åtminstonde min fagra klass. Oj, vad jag hade roligt. Åt mest ingenting. Kanske åt Johannas "Fin mössa, bögjävel". 

Jag vill helst inte utforska samtalslistan från igår ingående. Men man kan väl summera det hela med hamburgare, blåmärken, för många telefonsamtal och det faktum att jag fick en klapp på huvudet av Carol. Bara en sån sak liksom.

Försöker som sagt plugga natur. Såg Bridget Jones istället. Slutscenen får vem som helst att känna sig kärlekskrank. När hon får stå på tå, för att kyssa Darcy, för första gången, samtidigt som snön stämningsfullt singlar ner.

Det är fint när folk står på tå för att kyssa någon. Bara tanken gör mig lite mjuk i magen. Att vara så liten att man måste stå på tå. Jag fick stå på tå för att nå upp till J. Det känns avlägset. Men det var bara några månader sedan.

När vi trillade ut från KB, när det var sommar, och började ljusna runt fem. När jag tog av mig skorna, och mina ömma fötter påbörjade kampen mot glasskärvorna. När vi gick lite långsammare och pratade om generaliseringar. När jag ställde mig på tå. När jag inte visste vem han var. När vi såg soluppgången från balkongen.

Den gången, och några andra gånger. När jag ser folk på tå tänker jag på J. Jag vet inte varför. Det skulle varit trevligt att inte göra det. Att inte tänka på någon. Att inte vara kärlekskrank. Men det är svårt att låta bli. Jag hade gärna stått på tå för att nå upp till någon just nu, och hade till och med nöjt mig med med regnet som smattrar mot rutorna. Ingen singlande snö. Till och med regn hade funkat. Gärna J. Han verkade.. bra. Snäll. Och utan planer att rasera. Dessutom fick jag ju stå på tå.

Jag saknar. Mest hela tiden. Saknar folk. Saknar platser. Saknar stunder. Saknar sommar. Saknar frihet. Saknar kravlöshet. Saknar närhet. Saknar kärlek. Saknar motivation. Saknar magpirr. Saknar orangea väggar. Saknar små saker, och stora.

Att sakna är frustrerande. Och energikrävande. Och helt och hållet den regniga, jävla höstens fel.

För övrigt var vi på Ikea idag, för att köpa det sista till lägenheten. Vi kom hem med en väldigt tjusig spegel, och vägghyllor. Och ett bord som visade sig vara skavt. Kamprad kan dra åt helvete. Hösten också. Och saknadskänslan.

Jag trodde att jag skulle få vara ledig imorgon. Jag tänkte åka hem, redan ikväll, och bara vara för ett tag. Umgås med mamma, mina bröder. Slippa vara vuxen, och självständig för ett tag. För det är faktiskt vad flytten inneburit. Det finns inte längre någon som lagar mat, eller diskar, eller bara finns där. Och det är en rätt stor omställning.

Men allting var ett missförstånd. 0930, ska jag infinna mig på Basement imorgon, i vanlig ordning och alla hemmaplaner gick i kras. Det var först då jag insåg hur mycket jag faktiskt längtar hem. Hur mycket jag längtar efter min familj. Hur mycket jag längtar efter att bara få vara sjutton för ett tag, liten och en aning oansvarig.

Allting har varit ganska mycket den senaste tiden. Inte bara lägenheten. Utan skolan, som faktiskt kommit en aning i kläm, och det faktum att varje vecka innehåller minst 29 arbetstimmar, samtidigt som jag försöker kombinera det hela med så många danspass som möjligt.

Allt det nya har resulterat i att jag glömt bort att pausa, och att jag nu känner mig en aning tom på kraft och motivation. Jag försökte med instuderingsfrågorna till naturen, kom en bit, men kände att det inte funkar nu. Så efter en lång dusch, sitter jag nu uppkrupen i soffan, med en kopp te och tända ljus för att ta mig an ett avsnitt av greys.

På måndag ska jag bli mig själv igen, fast en aning mer organiserad. När vi städade i lägenheten idag hittade jag min förlorade kalender som de senaste månaderna varit relativt sysslolös. Men nu, ska jag ta mig i kragen. Bli duktig igen. Och pausa, och sova ordenligt, och vara ekonomisk.

Så får det bli.

Idag har i vanlig ordning varit en satans lång dag. Jag och min sambo har varit oerhört flitiga. Jag har träffat min kära mor en sväng och hjälpt henne lasta bilen med allt skräp vi tidigare lagrade i lägenheten. Vi har utforskat huset och, tadaam, bokad tvättid. Känner mig oerhört stolt.

Kom precis hem från två timmar dans. Är duktigt mör. Akta träningsvärken imorgon. Nu väntar långdusch och matteplugg all night long.

Vi klängde oss uppe och målade kök till sex imorse. Jag sov tre timmar innan det var dags för skola. Min kära sambo svek mig och snarkade vidare. Så fint är livet när man är arton och kan sjuka sig själv.

Idag köpte vi de tjusigaste knopparna ni kan tänka er till våra köksluckor. Från indiska, i djupgrönt porslin. Blir mjuk i magen bara av att tänka på dem. Helt underbara. Köket artar sig mer och mer. Inatt ska vi slutföra vårt verk. Till och med barstolarna är svartmålade och ihopskruvade nu, trots x antal svordomar och utbrott.

Jag älskar vårt kök, och lägenheten ser mer och mer ut som ett hem. Vi har lovat oss själva att vara klara tills söndag, och jag tror bannemig att vi kommer klara det. Efter köket har vi bara lister att måla och slipa kvar i vardagsrummet, och ett rött lager till kring fönstret. Sedan är det ju möbler och sådär, men det är fan inte långt bort.

Så. Allt detta tänkte jag fira med en fet nystart. Om trettio ska jag, Lina Erika Johanna Franzon, återta min plats på Forum för ett 90 minuter långt danspass. Jag sitter just nu och laddar med kaffe, och känner mig aningen nervig. Har inte dansat på månader, men saknat det som en tok. Allting runtomkring har dock kommit ivägen.

Men nu är det nog med den saken. Idag börjar jag igen. Sedan är det pang på för kung och fosterland hela hösten lång. Ska nog börja på yogan igen också. Bli lite bendy. Kanske hade varit något. Men nu ska jag ner och möta Nicole för det traditionella innan-dans-snacket. Damn, jag är tillbaka. Känns rätt jättebra.

Helgen har varit lång, och innehållsrik. Jag och min kära sambo har sovit för lite, dansat bort sena timmar, och jobbat som idioter om dagarna. Tiden däremellan har gått till lägenheten. Det där med sömn är överskattat. Eller jag vill försöka tro det. Bristen av vilotimmar har resulterat i förkylning, och tidvis känns det som att jag är någon millimeter från ett livslångt sömnkoma.

Hur som helst. Vi har satt en deadline nu. Denna söndag ska allting vara klart. Inte ett penseldrag kvar. Och vi börjar faktiskt närma oss. Igår slipade vi hela köket, och började måla luckorna svart. Det blir så fint att jag blir mjuk i magen. Efter vi målat all luckor gick vi över till att måla skäggväxt, och slutligen hela Hannah.

Jag sitter ihopkrupen i min stora hood och läser skitbloggar. Kom ganska nyss hem från jobb och Mettestunden. Tanken är att jag om någon timme ska trängas på ett svettigt dansgolv och hålla tills det ljusnar. För att sedan börja jobba tolv imorgon igen. Hua.

Jag är fortfarande trött efter igår. Vi drog till Secret Wars-festen. Billig öl och en skitig lagerlokal. Det var fint. Trillade hem alldeles för sent och stupade i säng rätt fort.

Jag har egentligen inget vettigt att skriva. Så jag låter bli, och drar på mig feststassen istället.

Fördomar är svåra att komma undan. Somliga människor avfärdas lätt som ytliga och utan djup för att de har ett vackert yttre. Det här citatet hittade jag i Michaelas blogg. Det var Marilyn Monroe, som en gång yttrat de här fantastiskt vackra orden. Och de är så mitt i prick, att jag blir lite mjuk i magen. Speciellt det där första. För det är så sorgligt, men väldigt sant. Folk måste förändras, annars går de aldrig att radera. 

Läs det, och tänk lite.

Hela flyttproceduren, med målning och alldeles för lite lugna timmar börjar ta ut sin rätt. Att sedan kombinera det med skola, och nästan 30 jobbtimmar varje vecka sliter en del det med. Vi försov oss imorse, och när jag skulle resa mig ur sängen kände jag att kroppen skrek nej till all fysisk aktivitet.

Men upp kom vi, och ut till en grå himmel. Skolan bjöd mest på en kort lektion och god mat. Sen var det bara att bita ihop och ta sig an det fruktade skolfotot. Vår klass var torrare än jag trodde och vägrade spexa. Jag gjorde det ändå. Det är vårt sista foto, de senaste åren var inte speciellt lyckade, så oddsen för att detta ska bli en smashing hit är lite si och så. Så därför tycker jag att man lika gärna kan göra ngt kul av det.

Innan vi fick bege oss hem väntade ännu ett projekt. Studentmössan, och de tusen tillvalen. Jag är rätt tantig när det gäller val, och får jag för många av dem funkar det inte. Val som inte går att ta tillbaka är ännu värre. Men valde gjorde jag till slut. Efter bara sisådär 45 minuter.

Nu ligger jag nerkrupen i vår tjusiga soffa, stirrar på regnet och känner mig förkyld och ynklig till Coldplay. Det är rätt mysigt. Men jag känner mig löjligt liten, och med den där välbekanta längtan efter att bli omhändertagen. Istället känns det som att jag har tusen måste-göran i bagaget. Pappa kommer snart och hämtar mig. Ska hem till skurup och hämta lite målarsaker, posta alla traderagrejer och hämta ut Hannahs Ipod som ligger på Preem och väntar. Ingen vila, Ikväll får vi dessutom middagsbesök och allt. Men det är mest trevligt.

Dessutom gör denna synen en lite lyckligare:

Jag har spenderat lite för mycket pengar de senaste dagarna. Men attans vad välinvesterade de har varit. Fyra par skor på cirkus sju dagar, varav ett par är de där otroligt tjusiga från minimarket. De står och glänser i vår fina garderob, och gör min annars rätt förkylda och stökiga vardag en aning finare. När jag får ork ska jag fotografera skiten ur de fina jävlarna.

Annars har det för övrigt varit en produktiv dag. Lång, som vanligt och tokigt effektiv. Gick upp lite tidigare, drack morgonkaffe, köpte skor och en väst i grå fuskpäls från Zara. Hasade mig till skolan, gick på mina lektioner och räknade skiten ur matten. Fortsatte in till stan, betalade hyran, köpte skorna, gick ända bort till Drottningtorget och fixade mer färg till hallen och köksskåpen, handlade, jobbade, och målade.

Efter allt det, anser jag mig vara jäkligt värd ett avsnitt GG och ohälsosamt tung sömn.