I SAID GOD DAMN!

Jag skyller mina dåliga uppdateringar på avsaknaden av internet. Och på att det händer så mycket att jag inte hinner med att omsätta det till text. 

Helgen som gått har varit en fin lite mix av lidande och lycka. Det har varit jobb i kombination med för lite sömn och för mycket alkohol och som resultat och minne av det hela stoltserar jag nu med en röst hesare än någonsin. Det är inga vackra melodier som lämnar min mun, och mest av allt borde jag nog vara tyst.

Lägenheten artar sig mer och mer för var dag som går, och efter det att Willie kom hit och målade med mig igår är nu vårt vardagsrum alldeles urtjusigt. Köket börjat också ta form. men bäst av allt, är vår nymålade garderob. Och jobbet med att fylla den. Vilket jag tänkte slutföra nu innan Hannah kommer hem.

Det är mysigt att ha min sambo tillbaka. Det har varit tomt utan henne i helgen. Ska försöka återkomma med några fina garderobsbilder lite senare, när mitt verk är slutfört.

Sitter uppkrupen i vår tjusiga soffa och väntar på sällskap. William kommer hit med bullar. Hannah jobbar fortfarande. Jag har precis gjort mina fem, nästan sex timmar på Basement. Retats lite med Per och druckit för mycket kaffe.

Jag har mer och mer börjat inse vad den här flytten kommer föra med sig. Vardagshäng och myskvällar är bara förnamnet, och det gör mig alldeles mjuk i magen bara av tanken. William kom precis med ett sött förslag om att vi kan gå hundpromenader ihop nu när vi bor så nära.

Imorgon ska vi till och med handla färg, och kanske börja måla en aning. Jag är ledig hela dagen lång och har bara en enda lektion på schemat. Inte fyskam det. Och på kvällen kommer Emma och hälsar på, tänkte försöka klämma in ett danspass mellan allt det andra dessutom.

Jag är helt slut i kropp och knopp, men ändå så attans lycklig. Livet är mysigt just nu. Och mysigt är det bästa som finns. Nu ska jag tvätta bort mitt smink och krypa in i min älskade acne-tröja, för lägenheten känns kall ikväll.

Det har kanske inte helt oväntat handlat mycket om lägenheten. Nu har jag flyttat in alla mina saker, gjort min första runda på ikea och allt det andra som på något sätt hör till. Det är mysigt, kul, spännande, lite skrämmande och fyller ut varenda tomrum i vardagen.

Vi flyttade hit soffan idag. Kånkade upp den alldeles själva. Det var ett satans meck, men attans vad det var värt det. För tjusig är den.

De andra tidsluckor som funnits har jag fyllt med jobb. Jag börjar alltmer komma in i rutinerna på Basement nu, och tycker fortfarande om det lika mycket. Det är fint det där med tur ibland.

Det sista som hänt och inte satts på print är begravningen. Och jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. För de som inte varit på en begravning för något det älskat och som stått en nära är det nog svårt att förstå. Inte ens jag förstår det. Jag vill fortfarande tro att det är ett elakt skämt. Men jag börjar bli alltmer medveten om att morfar inte kommer tillbaka. Och det gör fortfarande lika ont.

Begravningen var vackert, även om det var sorgligt. Det kändes bra att se alla där, som en slags bekräftelse på morfars betydelse. Även om han är värd tusentals.

Avskedstagandet var det värsta. Att sammanfatta all sin kärlek i bara några få ord. Och att se alla tårar. Att se hans vän och form av partner efter mormors död Inga, bli ledd fram till kistan för att lägga sin blomma, var kanske det värsta av allt. Jag gick sönder inuti av att se den ensamma, gamla kroppen ta farväl av sin vän, och samtidigt omfamna den ensamhet som väntar henne tills hon gör honom sällskap. Det gjorde ont.

"Jag älskar och saknar dig. Jag lovar att göra dig stolt, tills den dagen vi ses igen." Var allt jag fick fram när jag släppte min ros på kistan. Och i efterhand har jag tänkt på tusen andra saker jag önskar att jag sagt. Men i slutändan, är ett jag älskar dig det verkligt viktiga. För viktigast, är alltid kärleken. Det var det han sa till mig när jag var hos honom på sjukhuset den första gången. Älskade morfar.

Med det sagt ska jag återgå till verkligheten igen. Jag sitter uppkrupen i vår nya soffa, äter vaniljkesella med frysta bär och lyssnar på Damien Rice. Ska knåpa ihop ett personal statement inför morgondagens engelslektion. Lite vettig måste man vara ibland.

Besiktningen gick alldeles utmärkt. Nu ser det ut som att jag kommer spendera nästa vecka i ett par fläckga jeansshorts, slipa lister, måla väggar och drömma om lägenheternas paradis. För mig kommer det bli himmelriket.

Nu sitter jag här, efter några timmars jobb, dricker vin i fönsterkarmen och lyssnar på Coldplays finest. Hannah jobbar, och kommer väl hem om någon timme. Tills dess tänkte jag värma på gulasch och koka ris för vår första riktiga lägenhetsmåltid. Vi har fyllt vår kyl lite nu, och köpt glas, men är fortfarande utan tallrikar. För varje dag artar det sig lite mer, Det är en duktigt fin känsla att se det växa fram såhär vill jag lova. 

Orden glad, lycklig och euforisk räcker knappt. Allting känns bara så bra just nu. Och vi har inte ens möbler ännu. Men det är ändå konstanta fjärilar i magen. Rätt tjusigt må jag säga.

Nu ska jag tända lite ljus och ta mig an psykologin, och vänta på att mina kära sambo ska komma hem.

Jag är helt slut i kropp och knopp. Dels är det nog den avtagande febern, och även de fem timmar av städning som ligger bakom. Jag och Hannah har gnidit och putsat varenda existerande yta i vårt blivande kök. Nu glänser det som aldrig förr.

Imorgon ska vi upp tidigt, och göra vardagsrummet. Klockan 0900 är det besiktning, då blir allting på ritkigt. Vår lägenhet, blir på riktigt. Och vi får klara besked om hur pass fort allt kommer gå. Nu sitter vi här i en nybäddad säng, och kollar på tonåringar som vill plastikoperera sig (heja USA), med tända ljus och kompisar. Satan vad fint allting är!

Jag vet inte exakt hur länge det är jag bloggat nu. Hur länge jag gnällt och låtit mina euforiska toppar bli offentliga genom en blogg, utan att riktigt veta varför. Men det är nog något år eller två. 

Under denna tid har jag bytat blogg, och plattform ett antal gånger, allt i den vackra nystartens tecken. Nu är det dags igen. På torsdag besiktigas nämligen vår lägenhet, och därefter hoppas jag att allting går undan. Jag och min kära vän Hannah ska bli sambos, och de senaste veckorna har handlat enbart om väggfärg, ikeakataloger och prinsessoffor. Det är otroligt kul, och verkligen ett projekt som bryter den grå vardagen sönder och samman.