Att stå på tå
Försöker som sagt plugga natur. Såg Bridget Jones istället. Slutscenen får vem som helst att känna sig kärlekskrank. När hon får stå på tå, för att kyssa Darcy, för första gången, samtidigt som snön stämningsfullt singlar ner.
Det är fint när folk står på tå för att kyssa någon. Bara tanken gör mig lite mjuk i magen. Att vara så liten att man måste stå på tå. Jag fick stå på tå för att nå upp till J. Det känns avlägset. Men det var bara några månader sedan.
När vi trillade ut från KB, när det var sommar, och började ljusna runt fem. När jag tog av mig skorna, och mina ömma fötter påbörjade kampen mot glasskärvorna. När vi gick lite långsammare och pratade om generaliseringar. När jag ställde mig på tå. När jag inte visste vem han var. När vi såg soluppgången från balkongen.
Den gången, och några andra gånger. När jag ser folk på tå tänker jag på J. Jag vet inte varför. Det skulle varit trevligt att inte göra det. Att inte tänka på någon. Att inte vara kärlekskrank. Men det är svårt att låta bli. Jag hade gärna stått på tå för att nå upp till någon just nu, och hade till och med nöjt mig med med regnet som smattrar mot rutorna. Ingen singlande snö. Till och med regn hade funkat. Gärna J. Han verkade.. bra. Snäll. Och utan planer att rasera. Dessutom fick jag ju stå på tå.
Kommentarer
Trackback
